DEL 2 | stephanierandolfi
Stephanie Randolfi

stephanierandolfi

Annons

DEL 2

Klockan 9.40 började jag känna att kroppen automatiskt börjar krysta och nu hade dom andra två barnmorskorna bytt skiftf. Hon frågar om det verkligen är dags men jag fortsätter krysta utan att svara och det gör så ont och jag tar lustgasen och skriker i den och krystar ännu mer tills axlarna är ute och då vill barnmorskan att jag ska fortsätta men Valle frågade om hon kunde dra ut han och det gjorde hon tillslut.. Nu kan man tro att all smärta är över och man får sitt barn på bröstet och sen får åka till BB och vara lyckliga – Men inte för oss denna gång..

Jag får upp Léon på bröstet och han skriker inte alls så som dom ska skrika och hans färg är väldigt grå och jag börjar få panik medan jag hör dom prata. Dom tar honom o gnuggar snabbt på hans rygg för att få någon reaktion och han gnäller lite men inget skrik än. Jag får tillbaka honom på bröstet och dom ber mig krysta lite lätt för att få ut moderkakan men det gick inte, dom ber mig krysta ännu mer och klämmer lite på magen . ingen moderkaka ute. Jag tar lustgasen för dom skulle trycka hårt på magen för att få ut den så jag ber Valle ta Léon då jag inte kände mig helt stabil iom all lustgas. Ingen moderkaka än och då kommer en läkare in och trycker ännu hårdare på magen och försöker få ut den utan resultat, hon sa vi ger det 30 min annars får vi ta dig till operation. Jag tänkte inte så mycket mer på det och ligger och kollar på Valle och Léon och är så lycklig. Tiden går och läkaren provar en sista gång med att trycka på min mage men inget händer.. Jag hör i bakgrunden hur läkaren säger till barnmorskan om att kontakta narkosläkaren och förbereda. Mina tårar rinner och Valle som inte hört någonting utan bara myst med Léon trodde att jag grät för att ja va glad över att han äntligen var här. Han frågar hur det går och jag bara skakar på huvudet och han säger det är ingen fara älskling och jag kunde inte få fram ett ord. Nu var alla jättestressade och tog min säng och skulle rulla ur rummet snabbt och Valle fattar ingenting och frågar helt chockat vad som händer och en av dom säger snabbt vi ska ta henne till operation! Han bara satt där helt chockad och fick inte följa med då han hade Léon och vi hann inte prata med varandra någonting då det var akut.
Väl inne i operationssalen var alla stressade jag fick ingen info om något än att det var akut och det kommer gå snabbt sen somnade jag..
Väl på uppvaket hade jag vart borta ca 6 timmar från Valle och Léon men han kom dit så Léon kunde få amma sen fick dom gå. Valle har berättat i efterhand att jag var såå vit i ansiktet och han blev så ledsen.
Jag vaknade och låg och stirrade in i väggen flera timmar i hopp om att jag skulle bli bättre. Läkaren kom och jag frågar vart Valle och Léon är och varför jag är så svag och yr och om han kunde få bort det. Han sänkte sängen bakåt så jag hade fötterna helt upphissade och huvudet mot golvet så jag skulle få blod i hjärnan.
Jag frågade om jag skulle dö för jag var så svag att ja inte kunde hålla min arm uppe. Jag ser två läkare stå lite längre bort och viska lite och kolla mot mig och dom såg ledsna ut och jag frågar varför jag mår dålig. En av dom presenterar sig och berättar att jag förlorade mer än hälften av mitt blod i kroppen och nu väntar dom på att det skulle komma in blod från ett annat sjukhus som jag skulle få. Jag fick sammanlagt 2 liter blod i dropp och två omgångar järndropp.
Dom ville egentligen inte ge mer blod då jag är så ung och låta kroppen återhämta sig och därefter se hur kroppen mådde, dock mådde fortfarande dåligt och var väldigt yr efter det och även när jag kom hem kunde ja se svart o bli snurrig. Men försvann succesivt-

När en läkare kör ner mig mot BB i sjukhussängen ser jag Valle komma bärandes på Léon brister jag ut i gråt och Valle med då han vart så orolig och rädd för hur allt gått och hur jag mådde. Hade saknat dom så!

I efterhand på bb kom massor med läkare och barnmorskor och hade samtal med mig och berättade att om jag hade fött hemma tillexempel så hade jag inte hunnit i tid till sjukhuset och förblödit. Det hade sprutat ut blod från tre kanaler där moderkakan suttit fast och det var svårt att få stopp på det.
Det var inget jag förväntade mig eller ens hade tänkt på tidigare att jag kunde få någon komplikation i samband med förlossningen, men sånt händer och jag är så glad att jag fick sån bra hjälp trotsallt och även fast det var en tuff period på bb så hade jag mitt bästa stöd Valle såklart och även våra familjer på besök.

Hoppas att ni orkade läsa allt! Nu ska jag krypa ner mellan mina bebisar, godnatt =)

Skapa en blogg på Vimedbarn.se du också, klicka här! Och du har väl inte missat topplistorna, klicka här!
Kommentarer
Stephanie Randolfi

Kommentera

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
Annons
stats